zannnna

Alla inlägg den 21 oktober 2011

Av Sanna - 21 oktober 2011 17:15

 

Ny, fräsch design!

Halv sju får vi gäster!



// Pannan

ANNONS
Av Sanna - 21 oktober 2011 16:03

  

Jag satt i kyrkbänken, alla var svartklädda och alla grät. Jag tittade på mormor. Hon tittade tillbaks med glansiga ögon och räckte mig en näsduk. Jag torkade ögonen lite och gav tillbaka den. Men jag kunde inte koncentrera mig, inte på prästen som stod där framme vid kistan, inte på den dikt som jag sedan skulle läsa upp, jag hade ingen ordning bland mina tankar. Allt var huller om buller, helt upp och nedvänt, helt bak om fram.

”Då ska Jennifers dotter Sophie läsa upp en dikt.” sade prästen.

Jag reste mig sakta upp, samlade allt mitt mod och gick fram till mikrofonen. Något sådant här skulle jag aldrig göra i vanliga fall, men nu tänkte jag på min mamma. Jag tittade ut över det svarta havet och så började jag:


”Det var en mörk decemberkväll då det hemska hände, ett telefonsamtal och jag förstod att hon var borta. Borta för alltid, ever and ever.

Mitt sorgsna hjärta slog hårt, det blödde, det var skadat. Djupt instucken satt en kniv. Jag var en pricktavla, hjärtat var det röda fältet i mitten, där man får hundra poäng om man träffar. Tjuven, boven, det var han som fick de där hundra poängen. Jag fick hundra minus, 10 000 minus, 2 000 000 minus! Nej, denna skadan kommer aldrig gå att reparera. Jag gick back med så mycket poäng som man inte ens kan räkna till.”


Jag vek ihop mitt skrynkliga papper och torkade av tårarna med armen. Jag var ganska röd i ansiktet, och småsprang ner till min plats. Men alla applåderade, och såg lite gladare ut nu än innan jag läste min dikt.



Jag och min mamma hade haft en väldigt nära relation till varandra, eftersom att det bara var jag och hon som bodde i lägenheten. Mamma var mycket intresserad av motorcyklar. Hon hade fem stycken, alla var unika. En hette Bettan, den gillade jag mest. När mamma var ute och körde sina långa rundor, så fick jag oftast följa med. Då satt jag där bak på motorcykeln. Det var alltid så mysigt. Jag lutade mitt huvud mot hennes rygg och kände den välbekanta lukten, lukten av hallonparfym.



Den 6 december, en mörk och blaskig kväll. Hon var ute ensam med motorcykeln Vinden, den var ny och det var första gången hon körde den. Jag satt i köket och var ganska orolig. Jag drack varm oboy och lyssnade på julmusik. Då ringade min stenåldersnokia. Det var ett okänt nummer.

”Hallå.”

”Hej, är det Sophie Stenbäck?” sade en artig röst.

”Jaa...”

”Jag ringer från sjukhuset här i stan, några kollegor kommer att skjutsa in dig dit snart. Det gäller din mamma, så det är bara att följa med dem utan att krångla. Okej?”

”Ehh... Aaa...”

”Då säger vi så, tjingeling!”

Tut, tut, tut...


Jag lade ifrån mig mobilen, och så hörde jag en bil tuta där ute. Jag slängde på mig en jacka och några skor. När jag kom ut möttes jag av en kylig vind, jag drog jackan tätare runt mig. Tankar som: ”Är mamma död?” puffade upp i mitt huvud, och det var just så det var. Jag snyftade ljudlöst...








Sanna Persson























ANNONS

MENY

bloglovin

Kategorier

Översätt bloggen

Sök i bloggen

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6
7 8 9
10
11
12
13
14
15
16
17 18 19 20 21
22
23
24 25 26
27
28 29 30
31
<<< Oktober 2011 >>>
Follow me on Spotify

Senaste inläggen

Arkiv

Favvobloggar

Inspiration

                        






Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se