Detta är vad man kan göra med en reklambroschyr:

Tyvärr så var det något fel på picnik så jag kunde inte redigera bilderna, men de blev ju ganska bra ändå.

Istället för att cykla till friidrotten idag så cyklade jag till Kronoskogen och sprang 5,2 km. Ska springa det på tävling i september, det kommer nog att bli jobbigt. Sedan satte jag mig på en stock och åt min banan och fortsatte sedan till träningen på Lagavallen. Det dumma var att jag knappt hittade dit, så jag cyklade en omväg, vid Netto.

Efter en lång väntan så kommer nu fjärde kapitlet av Timglaset. För er som inte kommer ihåg vad det handlade om, så är det bara att söka på "Timglaset 1", "Timglaset 2" eller "Timglaset 3" i sökrutan.

Kapitel 4. Mannen

De tittade osäkert på varandra och sedan på mig. Jag var redan väldigt svettig och kände att vi kommer att dö här inne, vi kommer att svälta ihjäl! De fortsatte att tjabba och jag skrek:

-          Kan ni inte bara vara tysta!

Kajsa började gråta, och det smittade av sig på mig. Vi stod där och storbölade medan Harald inte visste vad han skulle göra, han började skrika.

-          Vad skriker du för!, utbrast Kajsa mellan tårarna. Du får lösa detta, det är du som har dragit in oss så här långt! Du vill bara visa dig duktig inför Sara!

-          Det vill jag inte alls!

Han drog ner mungiporna så långt han kunde och såg riktigt sur ut. Kajsa började snyfta igen. Då blev jag arg! Med stora bestämda steg fortsatte jag att gå rakt fram. Jag hörde att Kajsas snyftningar stannade upp och sedan flåsande andetag tills de kom ikapp mig. Jag brydde mig inte om att tittade på dem, då skulle de ju ändå bara få en arg blick. Det var onödigt eftersom att det var första dagen som jag bodde hos dem.

Vi fortsatte att gå, länge, med mig i täten. De verkade inte våga säga något. Tillslut så kunde vi skymta solens varma strålar igen och vi kom ut precis bredvid en motorväg. Bilarna svischade förbi i ilfart. Jag sträckte upp tummen i luften och vi väntade, och väntade… När det började bli mörkt så stannade en mörkblå Volvo. Mannen som satt i var kanske i 40-50-årsåldern och han vinkade med handen och menade på att vi kunde hoppa in. Vi kunde knappt tro våra ögon, men alla tre hoppade in i baksätet.

-          Och vart vill ni någon stans?, frågade mannen.

Han mötte min blick i backspegeln och jag ryste till. Han hade gröna lysande ögon och knappt inga tänder i munnen.

-          Till Totosvägen 5, sa Harald artigt.

-          Jaha, svarade mannen utan att röra en min. Dit hittar inte jag!

Men han fortsatte att köra lika stillsamt och när jag mötte Kajsas blick så såg jag paniken i hennes ögon.

-          I Eskilstuna, sa Harald lite nervöst.

-          Jaha…, svarade mannen lika ointresserat. Där är vi inte nu.

-          Var är vi då?, frågade Kajsa med darrande röst.

-          Jag vet inte.

Jag tittade konstigt på mannen, han verkade ju inte veta någonting.

Fortsättning följer...