Nu var "Mästarnas mästare" slut. Efter att jag, Sofie och mamma hade varit i skogen och sprungit (jag träffade kompis där) så skrev jag ett till kapitel på "Timglaset". Här kommer det:

Kapitel 3. Skogen

Nästa morgon väcktes jag av väckarklockan som pep klockan 07.30 Jag tittade mig yrvaket omkring och kom först inte ihåg var jag var någon stans. Sen hörde jag Alexandra ropa i trappan:

-       God morgon Sara! Det är frukost nu!

Jag kom inte heller ihåg vilken dag det var, men kom tillslut fram till att det var söndag. Efter att jag hade tagit på mig en röd t-shirt och ett par jeans och borstat igenom håret så gick jag ner i köket. Där satt Alexandra med ett leende på läpparna, Torbjörn som verkade vara lika oförtjust i mig som vanligt, och Kajsa och Harald.

-       Sätt dig, sa Alexandra.

Jag satte mig på en av stolarna vid det stora köksbordet och funderade över vad jag skulle äta. Det fanns hur mycket mat som helst. Där fanns både ljust och grovt bröd, några olika sorters flingor, mjölk, juice, jordgubbsfil, blåbärsfil och vanlig A-fil, sylt och marmelad, smör, keso, ost, skinka, rökt kalkon, korv, pannkakor, ägg, bacon, köttbullar, frukt och grönsaker…

Jag bestämde mig för en köttbullemacka och så tog jag en skål med flingor och blåbärsfil.

Efter frukosten tog Harald och Kajsa med mig ut i skogen. Det var en ljus, grön och fin skog. Men när vi började komma längre in så blev det ganska kusligt. I träden kunde man föreställa sig olika mystiska figurer, granarna blev allt högre och skymde solen mer och mer. Stigen försvann under våra fötter och jag var bara tvungen att fråga Harald som gick i täten:

-       Har du någon aning om var vi är någon stans.

-       Nej, självklart inte.

Jag kände hur paniken började sprida sig och mitt hjärta slog snabbare och snabbare.

Han fortsatte:

-       Om jag hade vetat var vi var så skulle det inte bli ett spännande äventyr! Eller hur Kajsa?

-       Nej, självklart inte. Vi brukar vara ute i skogen när vi får tid över, sen kommer vi hem framåt lunch.

Hon lät väldigt positiv.

Men när vi tittade oss omkring så var skogen mycket tätare än vad vi hade trott och en kall vind blåste över oss. Granarna började vaja.

-       Brr…Harald, detta är inte alls lika kul längre, sa Kajsa och tittade sig ängsligt omkring. Så här kuslig brukar det inte vara. Vi måste ha kommit väldigt ljupt in i skogen.

-       Äsch! Sluta larva dig, sa Harald. Har du klocka på dig, Sara?

-       11.37, svarade jag.

-       Okej, alltså har vi inte varit ute och gått i mer än en timme, så sluta oroa dig Kajsa. Ryck upp dig!

-       Men skogen är helt plötsligt väldigt kuslig.

Harald började gå.

-       Du ska väl inte gå ännu längre in i skogen, sa Kajsa ängsligt.

-       Jag går ju ut ur skogen nu Kajsa!

-       Nej! Utgången är ditåt, sa hon och pekade.

-       Nej! Vill du att vi ska gå vilse eller! Det är ditåt, det är ju jag som kan alla stigar i denna skogen!

-       Vi står ju inte ens på en stig längre!, nu skrek hon av både ursinnighet och rädsla. Harald nu har du allt ställt till det!

Fortsättning följer...

Ps. Läs gärna det jag skrev innan idag. Ds.

Hej!

Igår efter att jag hade bloggat så var vi ute och cyklade. Här är en bild på vår tomt (den håller på och packas med grus) och en bild på en fin tulpan.

På kvällen såg vi på filmen: Djävulen bär Prada.

Den gick på tv, men mamma hade filmen så vi tittade på själva "filmen", eller vad man ska säga istället. Det är så segt med reklamer. 

Fortsättningen av sagan kommer ikväll, snart ska jag och min syster ut och springa.

Hej så länge!